Konstnären inom mej

Det bor en tokstolle till "konstnär" i mej. 

Det är väl inte så underligt, eftersom nästan hälften av släkten mer eller mindre är konstnärer. 

De jobbar och/eller har utbildning inom konsten eller andra skapande/ kreativa områden. 

De som inte jobbar inom konsten låter den få utlopp på annat sätt i sina hobbies.

Det är den "konstnären" som kan få mej att sitta och plita på en matta, teckning/målning eller annat pyssel så till den milda grad att jag tappar greppet om tid och rum. 

Märker inte att jag är hungrig eller trött.

Den "konstnären" kan få en idé mitt i natten som gör det omöjligt att sova.

Den "konstnären" kan vända upp och ner på halva världen för att få tag på en liten skrutt till attiralj

som den fått för sej att behövs för att "konstverket" skall bli just det "konstnären" tänkt.

"Konstnären" drar sej inte för att ringa till tex Australien om så behövs, för att spåra upp attiraljen.
Eller att betala frakt som uppgår till tre gånger attiraljens pris.

Njapp, en sån "konstnär" härjar inom mej.

Hon är inte riktigt klok. 

Jag är fullt medveten om det. 

Men om sanningen skall fram så trivs jag ändå med henne... konstnären. 

Vet inte vad jag vore utan henne. 

Var jag skulle få min gnista och glöd...

Samma "konstnär" kan få för sej att en enkel kökshandduk från HM är nånting dundermärkvärdigt.

Huxflux, så tar konstnären över handen och får en att krypa med kameran längs en solvarm för länge sedan grånad brygga.

"Titta, här härskar den mäktiga Dunbovspiraten! Flaggan i topp! Skepp ohoj!"

"Konstnären" märker inte att grannarna kikar ut bakom staketet.

Vad i hela friden håller hon på med??

Helt uppslukad av sin "mission" kryper hon på.

Ända tills en "på något sätt" bekannt röst tränger igenom dimman från verkligheten...

"Mamma,  V A D håller du på med egentligen???"
:)