måndag 30 september 2013

Att längta och sakna


Hej på er i den sena septemberkvällen!
Har just "sugit in foton" på macen och det slår mej att det är de sista bilderna att placeras i septembermappen. Får göra en ny, oktober. Måste smaka på ordet... det var länge sen sist.
Bitterljuvt, för såväl som jag längtar tillbaka till sommaren längtar jag (och vi) också framåt.
Till tiden då hubben skall återvända hem.
Men vi måste leva nu.
Idag.

 Människor frågar ofta hur vi kan leva så.
Med den ena alltid på språng.
Har inget svar på det.
Annat än att det blivit en livsstil.
Och såväl känner jag min hubbe att jag vet att han skulle förgås 
om han satt inne på ett kontor 8-5varje dag. 
Visst, han vill inte vara borta så länge, men jobbet mer eller mindre kräver det.
Sen får vi ju vara långa perioder tillsammans "ostört" däremellan.
Då har vi honom nästan enbart för oss själva. 
Men visst, det är tungt ibland.
Och svårast med tanke på barnen.
Men å andra sidan har de fått vara med om så mycket pga hans jobb också.
Sett många världsdelar,  kulturer och folk.
Levt  kortare perioder i bla Kina, Australien och Sydamerika.
Men det går ju inte mera, sen de börjat skolan.
Så visst, det är svårt ibland.
Att längta.
Och sakna.


Men vad vore livet utan saknad och längtan?
Har faktiskt lärt mej att vända längtan till en slags bitterljuv njutning också.
Det blir en påminnelse om hur lyckligt lottad man är. 
Att faktiskt ha något/någon att sakna och längta efter.
Det är ju bara ett tecken på att man har viktiga personer/relationer 
som man verkligen värdesätter.
Och återföreningen!
Inget slår den!


Tillika är det ju så lätt att hålla kontakten i dagens samhälle, rent tekniskt.
Sen kan det vara en annan sak att tidsskillnader gör sitt och det digra programmet som ensam arbetande mamma inte ger många luckor för ostört prat eller skypande.

Men tänk er tex sjömanshustrurna förr i tiden.
Kan i min fantasi se dem sitta i skenet av ett stearinljus och plita ner rader till sina älskade 
och sedan gå i veckor eller månader och vänta på ett svar eller livstecken...
Näe, vi har det bra vi.
Det går ingen nöd på oss.
Fastän vi kan vara lite molslokna vissa dagar och lite gråtmilda andra dagar.
För serni, vi får glädjas tillsammans snart ändå.

Sen finns det ju saknader av den sorten man inte kan göra något åt.
Den sortens saknad är också svår, på ett annat sätt. 
Den kräver sin tid.
Tålamoood...

Njut nu kvällen med era kära!
Eller sakna bitterljuvt!
Allt gött till er alla!
:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails