Arma unge

Mitt i det bråda vardagslivet händer det.

För tredje gången på ett år.

Det som inte får hända.

Ungen slarvar bort sin mobil. 

På riktigt. Utomhus.

Arma unge!

Så nu har vi gått med ficklampa och letat. 

Ringt och letat. 

Letat och ringt. 

Tills inga signaler längre går fram.

Behöver jag nämna att det är becksvart ute?!

Den är och förblir borta.

Hur i hela fridens namn skall jag nu kunna släppa iväg honom någonstans på egen hand?

Ens till skolan...

Usch så man har blivit beroende av de små tingen!
(och här syftar jag förstås på mobilen!;)

Tryggheten i att veta var de arma ungarna rör sej.

Med vem, och när.

Ungen kallar den "juppi", som de kallades här hos oss i början av nittitalet.

Joojoo...

En juppi hade väl kanske inte varit så svår att hitta, ens i beckmörker...

men å andra sidan hade den varit väldigt svår att slarva bort också.

Det blir en dag med minutplanering i morgon således.

Typsikt att det skall vara en sån dag när de arma skolbarnen rör sej kors och tvärs mellan två skolor och ett aktivitetshus på stan!

"Du skall vara där och där  precis klockan då och då."

"Annars får mamsen skrämselhicka och får ränna runt byn och leta efter dej!"

Ju mer jag tänker på det desto större blir min beundran över mina egna föräldrars tålamod och tillförlit till oss barn när vi var "små" och rände runt by och stad.

Utan juppi.

Okej, en del skäll har vi väl fått över bortglömda hemkomsttider och en del nattrallyn har väl mamsen kört i jakt på sina förrymda tonåringar...men sådär i det stora hela.

Men så lärde vi oss ansvar och respekt också.

Undrar om det finns en sån app att ladda ner till dagens barn.

Ansvar och respekt.

Och tillförlit till hönsiga mammor.

Vore något det.