Ibland kan gläden över nyplockade saftiga blåbär och värmande sprakande brasa plötsligt brytas likt ett skört fönster som obarmhärtigt faller sönder och ger dej små svidande skärsår.
Det vackra i livet känns plötsligt så skört och flyktigt.
Man vill stanna tiden, vrida den tillbaka samtidigt som man förstår att man inte kan ändra
tidens gång, det som är eller var.
Det är inte lätt att se nära och kära tyna bort, kroppsligt eller mentalt.
Utan att kunna hjälpa.
Att se allt det som "varit" sluta existera i den käras ögon.
Att försöka förklara hur världen och livet ser ut i dag, när den kära oupphörligen söker sina hjärtans kära från, eller i, en svunnen tid.
Ett hem som endast existerar i minnet och hjärtat.
En svunnen tid.
En påminnelse om hur viktig just denna dag, denna stund är.
Att ta vara på allt som är nu.
Att se på sin hjärtans kära, krama om dem och berätta hur viktiga de är.
En dag kanske man inte längre känner igen dem trots att de står framför en och bedyrar att
"jag är ju här!"
Ta vara på stunden fina bloggisar!
Krama dina hjärtans kära och se varann i ögonen.
Vilken tröst att se minnena speglas i varandras ögon!
Det är ingen självklarhet.
Ta vara på det.
Ta vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar